Och Natten Viskade Annabel Lee - en recension

Något sent lade jag vantarna på ett exemplar av Bruno K. Öijers senaste diktsamling. Den låg länge i köket och väntade på att bli läst. Så en solig dag satte jag mig ner och började läsa.

Samlingen är enkelt uppdelad i femton kapitel. Ett grepp Bruno använt sig av tidigare. Redan efter två kapitel slog det mig att öppningsdikten som slår an tonen för kapitlet var så mycket bättre än resterande dikter. Lite besviken blev jag när jag bara ett fåtal undantag från denna regel.

I öppningsdikterna får vi nästan uteslutande se den Bruno K. Öijer som jag en gång blev förälskad i; mystisk och med ett bildspråk som får fantasin att skena. Så när hjärnan är på högvarv kommer några dikter som är så tydliga i sitt bildspråk att det nästan blir tråkigt. Sedan ett nytt kapitel och en ny magisk öppning följt av samma besvikelse som tidigare.

Det är väl tyvärr så att detta är varje konstnärs eller artists förbannelse. Har man en gång varit framgångsrik vill de flesta fans bara se samma gamla produkt emedan man man som konstnär vill utvecklas. Precis som Christian Ek skrev tidigare känns Bruno mer normal i den senaste samlingen så det känns onekligen som ett steg bakåt.

Min kritik kan kanske tyckas hård men trots en viss besvikelse är behållningen från det tjugotal dikter i och natten viskade annabelle lee som känns magiska tillräckligt för att jag skall uppskatta samlingen som helhet.