En svart scen, sparsamt belyst. Mikrofonen i mitten. En brinnande kandelaber till vänster, bordet med vatten och papper till höger. Mycket är sig likt sedan jag sist såg Bruno K. Öijer på turné. Även Bruno själv är sig lik när han gör entré, fast de karaktäristiska fårorna i ansiktet har blivit djupare.
Jag läste den nya diktsamlingen, Och natten viskade Annabel Lee, ett par veckor innan föreställningen, och blev besviken. Bruno K. Öijer är ingen vanlig person. Han skiljer sig från mängden både medvetet och omedvetet, vilket framgått tydligt av hans tidigare verk. Den senaste samlingen framstod däremot för mig i jämförelse som tam och trött, ja nästan lite … normal.
Om nu de nyaste dikterna blivit sämre, så måste uppläsandet blivit bättre, för när Bruno öppnar munnen inför den fullsatta salongen på Uppsala Stadsteater så är alla tvivel bortblåsta, oavsett om dikten är gammal eller ny. Rösten, närvaron, utseendet - allt samverkar till att fånga mig och resten av publiken från första till sista ordet i varje dikt.
All konst, ja, faktiskt all mänsklig kommunikation, handlar på något plan om att sätta sig in i en annan persons varande. Jag tror att en del av fascinationen vi känner inför Bruno K. Öijer beror på att det det inte finns några genvägar till att göra det. Det liknar inget vi stött på förut. Varje aspekt av hans person måste kännas in och utvärderas utan stöd av tidigare erfarenheter eller kategoriseringar.
Tre markant olika person(lighet)er står på scen, och växlar blixtsnabbt och konsekvent: Före diktens början är poeten nervös, obekväm i sin kropp, mumlar till någon osynlig bisittare och räknar in ett ohörbart ackompanjemang utan uppenbar koppling till det som följer. Direkt på första stavelsen står plötsligt en stadig, kraftfull, självsäker person och artist framför oss. Sedan, ofta redan innan sista stavelsen hunnit klinga ut, förbyts personen med ett ”Yess!” och en knuten näve i en avspänt divig rockstjärna som njuter av de rungande applåderna.
Första halvan, före paus, är Bruno K. Öijer magisk. Hela salongen - gamla och unga, tweednissar och EMO-brudar, gamla fans och oinsatta medföljande respektive - alla är fullständigt trollbundna av varje ord, varje skiftning, varje nyans i dikterna. Nya alster blandas med ”tung sprit och långa cigaretter”, och vi får höra hur blåklinten än en gång lyfter upp det svarta loket på rälsen. Tempo och tonfall varieras från dikt till dikt, men framförandets närvaro är total.
Efter pausen slappnar Bruno av, och tappar kanske därför lite fokus. Enstaka misstag smyger sig in, han snubblar på några stavelser, får leta någon sekund efter nästa rad, och en del av magin försvinner. Vi kompenseras med publikfriande mellansnack om Brunos studietid i Uppsala, och några enkla poänger i utfall mot kungahus och borgarbrackor. Trots svackan är föreställningen som helhet en fantastisk upplevelse, som får mig att vilja läsa om både de gamla diktsamlingarna och den nya.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar